NillanL

Jag insjuknade sommaren 2001.
Jag mådde illa, blev gul, fick näsblod och mat var inte att tänka på.
Jag rasade i vikt och uppsökte vårdcentralen.
De sade från början att jag varit utomlands och fått gulsot, men så var ju inte fallet, hade ju aldrig satt min fot utomlands. Jo Norge och Danmark, men där smittas man då inte.

Blev till slut skickad till sjukhuset i Kalmar som samarbetade med Göteborg( GBG hade specialister) och hamnade på barnavdelningen, blev ju inlagd.
Som 15 åring att få "domen" att man har en leverinflammation kändes som livet gick under, men inne på barnavdelningen ändrades min syn en aning.
Det första jag möter är en kille som är ca 2 år och har fått leukumi och då är det trots allt inte så synd om mig som inte har en dödlig sjukdom på så sätt.

Fick en bra läkare och var inlagd större delen av sommaren, började ju svullna upp i kroppen då kortisonen blev insatt och så var det dax för skolan, skulle ju börja ny klass och allt med då jag precis flyttat tillbaka till Oskarshamn..
Det gick bra, men man var ju trött.

Nu har det gått 9,5 år och jag lider inget större av min kroniska leverinflammation, visst jag går på medicin och kontroller och får tänka på vissa saker som andra i min ålder inte behöver göra.
Men jag mår bra, jag är inte gul, jag kan äta.
Jag känner mig levande :)

Jag har gjort 3 leverbiopsider, en del andra undersökningar, men allt är för att hjälpa mig.
Jag har en läkare som är kanon, lyssnar på mina åsikter, men tar ändå beslut som passar mig, men som även hjälper mig att få bukt med levervärdena.

Är det något mina läsare undrar över så får man fråga, jag kommer svara på dem så gott jag kan.
Ha de fint.
Happy day
Kram
Nillan